Limbo

"The mind can make a Heaven out of Hell or a Hell out of Heaven."
- John Milton
------------------------------

Det här handlar inte om mig. Eller kanske gör det just det, precis som allting annat. Perspektiv är nyckeln till förstående. Men oavsett hur man vrider och vänder, är det i slutändan alltid genom sina egna ögon man observerar Världen.

Det finns ett underbart nätverk av elljusspår och småstigar i min bakgård som sträcker ut sig över timtals promenader. På natten, vilket numera tycks börja strax efter 4, när Solen har försvunnit utgör stigarna en korridor av ljus genom den tätaste, mörkaste skog. Lagom varma kläder, frusen luft i lungorna, och ljudet av musik och en hårt arbetande puls gör det till en springtur genom fantasin lika mycket som genom skogen. Väljer man rätt väg kommer man till slut till stranden. Vinden susar i träden. Vattnet brusar och klöser mot strandkanten. Andra sidan glöder med ljuset av andras liv. Ett hopptorn vaggas försiktigt av vågorna i änden av bryggan. Där uppifrån kan man nästan månen som vilar på ett täcke av moln. Luften är kylig, men din kropp är varm. Med ryggen mot tornets golv, fötterna dinglade bortom kanten, och blicken mot skyn, är du för ett ögonblick ensam tillsammans med evigheten. Vad är det du känner när du ligger där?

Castitatis Lilium

"My strength's been tested, I wear the scars that prove

Still I believe that this calling will see me through."

- All That Remains - This Calling

-----------------------------------------------------------------------

Om varje människa Världen över hade det lika bra, och varje människa hade det lika dåligt; Om lycka och lidande var likvärdigt och konstant, och insikt i annat inte fanns; skulle det då finnas något lidande, mentalt?

Högt uppe bland bergen, högre upp än vad liv annars vågar sträcka sig, växer det en blomma. En blomma så sällsynt, så vacker och väldoftande, att vem som helst skulle offra allt de har för att få tag på den. Offra allt, hade de ej fruktat misslyckande. För skulle de resa, men vacka och ej nå sitt mål, skulle de stå där utan någonting; varken blomma, eller det liv som varit.

Men det är just det som krävs för att de skall få den: Är de ej beredda att satsa allt, och våga bemöta sin rädsla för förlust, kan berget inte bestigas. För blomman växer så högt, att söka bestiga berget när man håller sig sjäv bunden till marken vore omöjligt.

Det finns en alnedning till allt som händer, men bara för att vi tror det. Varje svårighet är en prövning, ordnad av våra skyddande andar och änglar. Men oavsett vad som beskylls och vem man skänker tacksamhet, finns det då en anledning till varför vi ser anledningar? Kanske är det instinkt, kanske är det våra tidigare Jag som påminner om oss att detta i själva verket inte är första gången vi begår dessa misstag. Men om det redan hänt, och denna cykel änn inte brutits, hur skall vi då kunna göra det? Alla våra tidigare Jag står som vittnesmål för våra fortsatta misslyckanden.

Skulle varje man och kvinna, för att inte säga verje barn, från början till slut skriva ner varje tanke och idé som kommer till sinne, skulle förhoppningsvis regnskogens pappersmassa ta slut innan nytänkande gör det. Det finns i själva verket ingen orginalitet. Varje idé bygger på inspiration; det vill säga någon annans idé. Men varje tanke bär även med sig element av den tänkande. Det finns inga totalt orginella idéer, men trots det är idéer konstant förnändrande och utvecklande. Det är födelsen av idéer, födelsen av tänkare, som tillåter tankarnas evolution. Så länge det finns sinnen, finns det utvkeclande idéer, är min förhoppning. För när idéerna tar slut, kommer vår tid stanna, och vi kommer alla återvända till damm och skuggor. Men vad var då den ursprungliga idén? Källan för tänkande; den ursprungliga inspirationen. Naturen? Universum och Evigheten? Livet och Döden? Och vad kommer vara den sista? Börjar allt om igen, eller tar det bara slut?

Idéer föder idéer. Stillhet tar en ingenstans. Skulle tiden vara av glas, skulle jag fylla den med någonting. Men mina armar orkar inte sträcka sig efter flaskan, som för den delens skull är tom, och jag vet ändå inte om jag skulle orka dricka upp det jag så generöst bjudit på. Men trots det är sömnen ingenstans att finna. Detta är ett tillfälle som icke bör bortkastas: Det är nu som medvetnade slappnar av medans energin fortsätter flöda, vilket skapar det gap rakt in i vem-vet-vad vi nu beskådar. Fullt synligt för alla som vågar, och orkar, se.

Dilly-dally

"Time is an illusion. Lunchtime, doubly so."
- Ford Prefect
---------------------------------------------

Det är otroligt hur sällan jag skrivit den senaste tiden. Det senaste året. När jag ser, och tänker, tillbaka kunde jag hållas uppe långt in på nätterna av någon fundering eller idé som flimrade omkring likt malar i skallen på mig. Men nu... det finns knappt intresse nog att skriva.

Men vad har det för påverkan?

Hon hade aldrig någon vilja eller önskan att tala om sig själv. Kanske höll hon sig till och med borta från sådana tillfällen. Men en dag kom hon fram till ett vägskäl. Det tvingade henne att göra ett val.

Men vad skulle hon välja?

När hon stod där, mitt i korsningen, märkte hon att hon inte hade en aning om vad hon sannerligen ville. Inga drömmar eller önskningar, visioner eller viljor uppenbarade sig för henne när hon sökte dem. Hon märke att hon inte kunde välja, för hon inte visste vad hon ville.

Vad hände med den lilla flickan? Hon svalt ihjäl mitt i vägkorsningen, blev uppäten av Vargarna, eller kanske fann hon vad hon ville trots allt. Det enklaste vore nog att bara välja, och se vart det ledde henne. Varför inte? Vilket håll som helst är bra, bara man inte står och svälter eller blir uppäten. Men ett val utan vilja känns meningslöst, och har därför inget värde. Man kan gå hur långt som helst, men vad tjänar resan till om man inte lever?

Måste man hela tiden ha drömmar och strävan? Kanske inte. Är man nöjd med allt som man har det, finns det väl inget behov av att ändra på det. Men om man nu vill någonting, även fast man inte vet vad, kan det vara som mest hälsosamt (spirituellt sett) att söka mätta sin strävans hunger.

Elysium

"When life gives you lemons, don't make lemonade. Make life take the lemons back! Get mad! I don't want your damn lemons! What the hell am I supposed to do with these?!"

- Cave Johnson

-----------------------------------------

Prometheus bestraffades av Gudarna för att ha givit eldens gåva till människan. Han fjättrades vid en klippa i världens avgrund, där hans lever varje dag blev utsliten av fåglar.

...

Så här sitter vi igen, efter en kort evighet och många försök, några komplikationer och många många steg framåt.

Allting verkar hänga samman. Men det betyder inte att det måste göra det. Det finns ett naturligt sökande efter ordning i allt som händer omkring oss. På så sätt uppenbarar sig Ödet konstant. Så kanske finns det mening i allting som sker. Om det så är Universums sökande efter balans, Allahs vilja eller Vishnus plan. Men i slutändan, eller snarare här och nu, spelar det någon roll? Så länge man finner anledning att ta sig framåt, och nöje att njuta av livet, kan det inte låtas räcka med det?

Livet handlar inte om "Varför?"

Det handlar om "Varför inte?"

Det är nu som vi har chansen att begå misstag.

...

Jag vet inte. Kanske finns det en mening eller två med allt detta. Men om så är fallet, är det för nuet som allting händer, eller är det för slutet. Är varje steg planerat och menat att hända redan innan det förra inträffade, eller är de reaktioner utifrån hur vi reagerar gentemot konsekvenserna? Och gör det i praktiken någon skillnad? För om allt är förutbestämt är väl även vi det, vilket betyder att våra reaktioner aldrig är slumpmässiga.

Men om det stämmer, finns det heller ingenting vi kan göra åt det. För om allt är förutbestämt är även dessa tankar det. Så oberoende av hur många gånger vi återupplever detta ögonblick kommer resultatet alltid bli detsamma. Så, om det stämmer, vad finns det då för syfte i att begrava sig själv i sådana tankar? Man kan antingen välja att acceptera livet som en evig åtta, och leva i misär, lycka, eller vad som nu känns mest lämpligt. Eller också kan man liv efter liv kämpa emot Ödet, och hoppas att något av sina Jag bryter cykeln, och en dag når de ändlösa slätterna evigt smekta av frihetens vindar. Oavsett vilket handlar det om ett val. Och oavsett vad man väljer, är det bästa man kan göra att förhålla sig till det på ett produktivt sätt.

Men, å andra sidan, om allt är förutbestämt så är valet inte heller ditt. Så varför begrava sig i sådana tankegångar...

Välkommen tillbaka, och lycka till Dig.

Chatterbox

"Sticking feathers up your butt does not make you a chicken."
- Tyler Durden
-----------------------------------

Men om man nu har en tanke, eller känner en drift, en strävan, hur vet man då om känslan är genuin?

Att vara i en sinnesstämning, oberoende av vilken form, är som att vara full; de idéer man har framstår som djävligt bra just då... men ge det en natts sömn, så framträder allt i ett annat ljus igen när dagen gryr och ruset runnit undan. Är man i en viss sinnesstämning, verkar vissa idéer bättre än andra. Glad, ledsen, arg, full i Fan. Idéer som korresponderar med den aktuella sinnesstämningen verkar "bättre" och mer logiska. Men senare när vi är mer glada eller ledsna än nu kommer den idén ersättas av en annan, om inte helt glömmas bort.

Så vad är genuint? Vad är det som Vi vill, och inte bara delar av oss? Är det summan av alla viljor som räknas? Eller är det den idé som består; som överlever övergången mellan sinnets stämningar? Man skulle hoppas att "hjärtats vilja" kan leda en oavsett hur det stormar. Men sinne och miljö för ett frukansvärt oväsen, så hjärtats röst är inte alltid så lätt att höra. Det är snarare högst sällan, om någonsin, som den oavbrutet får ljuda. Och för det bästa, kan tyckas, då man i en praktiskt Värld måste förbli praktiskt. Men sorgen finnes i det faktum att sinne och samhälle alltför ofta bojkottar hjärtats strävan. Och hur skall man kunna nå sina drömmar utan den enda som visar vägen?

A dream of a dream

"I am a question to the world
Not an answer to be heard
Or a moment that's held in your arms."
- John Rzeznik - I'm still here
-----------------------------------------------------

Drömmar är inte bara någonting man alltid kan ha, utan det är även någonting man behöver. Storslaget eller nära till hands, det spelar ingen roll. Det kan handla om strävan i sig lika mycket som att faktiskt uppnå dem. Oavsett vad är drömmar och visioner en nödvändig drivkraft. Någonting att hålla med blicken så man inte tappar balansen.
Att jaga sina drömmar handlar om mod, tålamod och viljestyrka. De måste låtas ta sin tid, men kommer inte av sig själva. De uppnås ej om man inte vågar satsa på dem.
Att finna sina drömmar är därför lika viktig; att komma på vad det är man önskar, oavsett hur stort eller litet, själsligt eller materialistiskt, nödvändigt eller nöjsamt. För allt medvetande behöver syfte. Någonting att sträva efter, uppnå, och vidare söka. Det gäller bara att finna det, och jaga det till Världens ände och tillbaka om så behövs.

Pursuit purpose

"I was wrong, I don't mind

The impossible seems possible

This time I'm an electric wire

If the sun can radiate then so can I"

- Darling Violetta - Awesome

-------------------------------
Pennan dansar stepp mot skrivbordet. Fingrar sliter i håret. Ansiktet är spänt och käken tuggar luft. Hela hans tillvaro tycks blekna, tycker han, när idéernas källa sinar. För det är inspirationen som sätter färg på hans liv.

Han grimaserar, han ställer sig upp och går ett varv, han sätter sig ner och han står upp igen.

"Varför jag?" frågar han ingen. "Varför inte?" frågar ingen tillbaka. Utan svar på varken det ena eller andra fortsätter han istället med att tycka synd om sig själv i relativ tystnad.

Men trött på självömkan som i bara gör honom irriterad väljer han att komma fram till en slutsats: "Om inspirationen inte kommer till mig, får jag istället finna den och dra den hit om så måste." Det tyckte han lät som en mycket bra idé, om han fick säga det själv.
"Men vart finner man inspiration?" Efter några stunders funderande fick han ett lagom klokt svar; Sann inspiration kommer från hjärtat. Stolt över sig själv och sin klokhet beslöt han sig själv för att utforska sitt inre i jakt på inspirationen. Han fann ett hål.

"Det var underligt." tyckte han. "Vad gör ett hål i mitt inre?" Det fanns en mycket god förklaring för varför så var fallet. Men då den förklaringen var minst lika djupt som hålet i fråga beslöt han sig för att tills vidare strunta i orsak, och istället fokusera på verkan som efter hans framtida handlingar skulle följa. Med andra ord; han hoppade ner i hålet.

...

Ärad vare den som söker sina drömmar. Men trots sökandets instinktiva närvaro vilar i alla, krävs mer än känsla för att jakten skall upptas. En sjöman på öppet okänt hav finner intet utan stjärnorna att leda honom.

...

Han öppnade ögonen, men såg bara sig själv. Jag. Du. Stående i vägen för hans framfart. Din. Med öppna händer sa han åt sig själv att stiga åt sidan, för han hindrade sig själv från att finna vad han sökte.

"Jag viker ej från mig."

"Jag beordrar mig själv att flytta på mig!" sade han förargat till sig själv. "Kan jag inte se att jag vill förbi, och att jag står i vägen?" Men han stod bestämt kvar.

"Mig kan jag ej hota eller lura, för jag är både mer självsäker och smartare än mig själv."

"Men vad skall jag då göra? Om jag står i min väg, på min jakt efter det jag söker, hur kan jag då få mig att kliva åt sidan?"
Han gav sig själv ett retsamt flin, och sade att "jag står i min väg, tills jag vill att jag flyttar på mig. Jag står i min väg, för att jag inte vågar söka det jag önskar. Jag står i min väg, för att jag vet att jag kan gå vilse, förlora vad jag har, och smärtas av motgångar. Mitt hjärta önskar, men jag är inte övertygad. Därför står jag i vägen."

Han stod kvar och lyssnade på sina ord, medveten om sanningen de höll. I tystnad sökte han genom sig själv, och i tystnaden fann han svaret. Men ryggen rak, huvudet högt och ljus i blicken sade han till sig själv:

"Stig åt sidan. Jag vill förbi."